För några veckor sedan sådde jag en andra omgång dill. Den växer mycket långsammare än den första omgången, så det märks att det blivit kallare. Det har varit väldigt fuktigt i luften och på marken, så dropparna hänger alltsomoftast tunga från blommor och grönsaker. Jag hoppas på varma dagar i september så att det torkar upp lite och det sista växandet får lite kraft.

I helgen har jag plockat bort fiberdukar från pallkragarna. De flesta av dem har varit rätt trasiga efter att det blåst hårt. Det blir nya fiberdukar nästa år. Det har fungerat fantastiskt bra med pallkragar och fiberduk. Inga små otäcka kryp har kommit in och nallat av det jag vill äta, och bladen på grönsakerna har inte perforerats. Det har hållit värmen och släppt igenom fukt.

Jag har också dragit upp stora ogräs som letat sig upp genom halmen - nässlor, tistlar och annat som kräver tjocka handskar. Men nu är det fint igen. Jag ska lägga på den sista halmen från den stora balen så att jorden blir täckt över vintern. Återigen så hoppas jag att inte fröogräs får så mycket fäste då.

När jag rensade ur jordgubbslandet så fanns där faktiskt några ätbara jordgubbar kvar. Små, men söta och goda och bara till mig.

Dahlior - överdådigt vackra blommor. De känns nästan skulpterade. Och måste nog vara så av någon högre makt, för de är fantastiskt frodiga och inbjudande. De kommer i många, många färger och nyanser och härstammar tydligen från Mexico, mellanamerika, Colombia. Jag är väldigt tacksam för att de trivs även i vårt klimat.

Just dessa har jag fått av min kusin. Hon trodde de skulle vara röda, om jag inte minns fel, men när jag idag upptäckte att de börjat blomma så var de vackert rosa.

De kräver lite pyssel eftersom man måste gräva upp rotknölarna inför vintern. Jag förvarar dem sedan i min jordkällare - mörkt och lite kallt, men inte så att det fryser. På våren tar jag fram dem och vattnar lite på dem och ställer dem ljust, så att de får vakna till liv innan jag sätter ut dem. Det är viktigt att inte sätta ut dem innan risken för frost är över.

Pysslet får sin belöning när de blommar och det gör de nu och ett tag framöver. Underbart!

Mina gamla är sönder. Verkligen jättemycket sönder. Jag har stora hål i båda som gör att både vatten och jord letar sig in, så när jag drar fötterna ur dem brukar varken strumpor eller fötter vara speciellt rena. Och då har ju gummistövlarna liksom tappat sin funktion.

Men idag köpte jag nya fina stövlar. De ska invigas imorgon och då får de visa vad de går för, för det har regnat massor.

De är så himla praktiska. Man klafsar omkring i leriga land och i nyklippt gräs och det gör ingenting för det är bara att skölja av dem med trädgårdsslangen. Och de är bara att hoppa i. Inget knytande eller knäppande.

Leve gummistöveln!

Hypericum perforatum - johannesört. Det är en användbar liten ört. Man kan krydda brännvin med den, eller torka och göra te på den. Det blir vackert rött. Ett gammalt namn för johannesört är mansblod/mannablod just för att blomknopparna avger en blodröd saft om man krossar dem. Johannesört används mot oro och depression. Och så kan man växtfärga garn med den.

Jag letade och letade, och fick för mig att den inte växer här i trakten, men när jag till slut hittade den så såg jag att det växer johannesört överallt. Det är märkligt hur ens uppfattningsförmåga fungerar.

Hypericum kan översättas med över bild (från grekiskans hyper = över, och eikon = bild). Det kommer av att man i gamla tider trodde att man kan fördriva onda andar från det som en bild föreställer genom att hänga några kvistar johannesört ovanför bilden. Perforatum kommer från att bladen ser ut att ha blivit perforerade.

Jag ska prova att ta reda på de torkade blommorna och göra te på dem. Tydligen ska man vara lite försiktig med mängden man dricker eftersom den inte bara dämpar nedstämdhet, utan också verkar åt andra hållet.

Jag funderar också på om jag kan få johannesört att växa i min trädgård. Jag har ju planer på att skapa en lite större örtagård borta vid odlingen nästa år.

Utan jord - ingen odling, ingen gröda, inget liv i min trädgård. Jag älskar att bara ta i den, gräva ner fingrarna i den. Ny, lätt jord innan den fått vatten, eller den rika, bördiga jorden i min odling. Den är som smör, nästan fet i konsistensen, full med allt sådant som får det att växa så fint där.

Det är väl därför som jag alltsomoftast går omkring med svarta naglar och lite raspiga fingrar. Jag kan helt enkelt inte låta bli att känna på jorden. Det är mest när det finns brännässlor och tistlar där jag ska hållas som handskarna åker på.

Och färgen är fantastisk. Mörkt och rent brun. Det ser så fint ut när man planterat något i den.

I år har jag burit och kört mycket jord för att få ordning på odlingen. Någonstans mellan 2500 och 3000 liter plus all gödsel som kommit till. Det var tungt jobb men det blev så bra. Och tänk vad många tillfällen jag fick att sticka ner händerna i maffig, mullig jord.

Taggig och vass ser den ut, men med ett löfte om något annat, något speciellt. Snart öppnar den upp och vecklar ut all sin skönhet i en färgkaskad som jag kommer att njuta av länge.

Det är mina solrosor som nu är sprickfärdiga. De är röda i år, inte gula, så jag väntar med spänning på att få se blomman.

Annars går många blommor i vila nu i min trädgård. Det är bara höstrudbeckian, floxen och gullriset som fortfarande hänger i. Men snart kommer dahliorna och kärleksörten och sedan får man plocka kvistar av nyponbusken till sin höstbukett.

Vädret var underbart idag så jag passade på att klippa gräset. Det tar nästan två timmar så det är bra träning. Och så blir det ju så fint.

Det brukar ju alltid finnas några små lister som aldrig sätts på plats när man renoverat. Detta tänkte jag undvika i mitt nya fina kök, så dagen har jag ägnat åt att krypa runt på golvet med borrmaskin, skuvdragare, hammare, spikar och skruvar, bågfil och lister i metall och trä.

Det var lite pyssligt och det blev väl inte perfekt direkt, men det duger bra.

Den gamla vedspisen har varit lite rostig på ytan, men den har också fått sig en duvning med spissvärta, så nu är den fint mattsvart. Jag använder den inte, i och för sig, utan ställer bara min lilla bänkspis där, men skulle strömmen gå så ska det gå utmärkt att använda den tydligen. Så jag behöver inte gå hungrig i strömlösa tider.

Nu funderar jag bara på om jag ska sätta penseln till väggen igen och måla den där blomslingan i åskblått. Eller om jag ska strunta i det. Tunna penslar har jag köpt och jag har färg efter målningen av luckor, men jag får fundera ett tag till om jag ska måla eller inte.

Sådärja, där stubben efter den stora granen stod finns nu istället en liten höstrabatt.

Min granne hjälpte mig att ta bort det sista av stubben, eller så mycket som gick att få bort, i alla fall. Jag krattade sedan ihop sågspånet och täckte allt med jord. Några stenar fick bilda ring runt jorden. Så satte jag några fina höstastrar i två nyanser av lila och en silvrig växt som tydligen heter Dichondra. Den ska klara vintern utan problem.

Jag tror jag ska köpa några astrar till, för att förstärka den vackra färgen. Man måste ha lite blomprakt att njuta av även när hösten kommer och bladen gulnar och faller från träden.