Det plöjda landet är nu fräst. Återigen var det grannen Sven-Erik som kom till undsättning med sin jordfräs. Hälften av gödslet är nu nere i marken. Andra hälften ska delvis till pallkragar, växthus och till rabatterna, och så har jag lovat grannen Thea att hon ska få hämta gödsel hos mig, så förhoppningsvis minskar högen rejält.

En fjärdedel av landet är nu täckt för att vila i ett år, så får vi se om ogräset därunder har gett med sig lite nästa år. Förra årets "desperatodling" bestod mest av ogräs till slut. Då hade jag precis köpt torpet och hade inte tid att få igång allt, så det blev bara plöjt, fräst och så satte jag frön och potatis direkt i jorden. Den uppskrämda marken slog tillbaka med mängder av ogräs som till slut blev omöjligt att få bukt med. Jag får kanske känna mig nöjd ändå, för potatisen, löken och morötterna räckte till långt efter jul.

Främre delen av landet är nu också utjämnat med kratta och spade efter många timmars slit. Till vänster, alldeles intill hallonhäck och vinbärsbuskar, ska växthuset byggas. Till höger ska jag ställa upp pallkragarna. Och bakom pallkragarna blir det jordgubbsland, sockerärter och potatis.

Det är en alldeles speciell känsla att se allt växa fram. Jag är kolsvart under naglarna, för jag tycker alldeles för mycket om att känna jorden med mina bara händer.